Frikoppling är vad klassiska ekonomer ofta hänvisar till som vägen till hållbar tillväxt. Det vill säga att resursanvändningen på jorden är frikopplad mot den ekonomiska tillväxten.
När ekonomerna pratar om frikoppling pratar de ofta om relativ frikoppling, vilket inte är synonymt med hållbar tillväxt.
Relativ frikoppling bygger på effektivisering av resursanvändning, energianvändning, mindre utsläpp per producerad enhet CO2 etc..
Ett enkelt exempel är om man tittat på CO2 utsläpp i världen i förhållande till globalt GDP.
Från 1980 till 2006 minskade gCO2/$ med 25 % globalt sätt. Relativ frikoppling.
Samtidigt växte de absoluta gCO2 utsläppen med ca 50%. Absolut frikoppling? Nej!
För att nå FN:s stabiliseringmål om 450 ppm CO2 i atmosfären krävs att de globala CO2 utsläppen minskas till ca 4 miljarder ton/år till 2050 från dagens ca 30 miljarder ton/år. Detta är ungefär 5 % minskning per år.
Med en globalt ökande inkomst/capita och en ökande befolkningsmängd. Hur mycket måste måste gCO2/$ minska för att nå målet?
Enligt FN beräknas befolkningsökningen vara ca 0,7 % per år fram till 2050. Vi antar att ökningen av inkomst per capita kommer att vara desamma som mellan 1990-2006, ca 1,4 % (med hänsyn till inflation).
Detta betyder att kgCO2/$ måste minska med ca 7%/år (5+0,7+1,4) fram till 2050 för att klara målet.
Det ska jämföras med att kgCO2/$ har minskat med ca 0,7 %/år sedan 1990.
Det är en minskning från dagens 770 gCO2/$ till ca 40 gCO2/$ 2050!
Det finns en möjlighet att ny teknik kommer att lösa alla dessa problem.
Frågan är om vi ska förlita oss på detta eller försöka komma upp med en plan som innebär kraftiga strukturella förändringar av det ekonomiska systemet och ett globalt samarbete gällande minskning av CO2 utsläpp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar